När man inte längre orkar ....
.. vara stark, betyder det då att man är svag.
Jag traskade in i en dålig period för ett tag sen. Det var små myr steg men jag står nog med båda fötterna på varsin sida.
Den ena sidan är mitt förnuftiga jag, den som alltid tänker realistiskt och säger att allt kommer ordna sig.
Den andra sidan är den som inte orkar att kämpa, den som bara vill släppa all kontroll, sluta bry sig om detaljer och förlita sig på framtiden och att allt kommer lösa sig utan att jag kämpar.
https://youtu.be/r5yaoMjaAmE
Men jag står mitt emellan. Jag känner mig inte besegrad men jag känner mig inte heller obesegrad. Jag står någonstans i mitten och slåss med känslor som hopplöshet ( det spelar ingen roll hur mycket rätt jag har för tiden är för knapp) och viljestark ( att det fortfarande finns hopp ) och däremellan kan jag bara vilja stänga lådans lock och bli neutral.
Men jag är ju så envis.
Alla moment blir överväldigande för att energin går till alla tankar som snurrar som en cirkus i skallen. Igentligen borde jag bara sakta ner tempot och faktiskt låta mig vara "nere" en stund för att komma tillbaka med dunder och brak. Men det skulle betyda att jag måste erkänna mig besegrad och faktiskt släppa kontrollen.
Det är inte så jag funkar.
Jag kämpar på. Fyller bägaren med massa känslor. Sopar det under mattan och fortsätter framåt. För det är väl framåt jag ska. Sen händer något tex fick ett mail ifrån skolan och då faller jag av hopplöshet igen ( för att jag är så ohörd) men under fallet och känslan av otillräcklighet så naglar jag mig fast i bergs väggen och drar mig upp! !
För det är framåt jag ska. Inte ner eller bakåt. Jag ska framåt. Om nu hela världen ( som jag förövrigt vill rädda) ska göra det besvärligt att vara jag. Så ska jag då inte ge mig utan motstånd.
Men just idag, så känner jag mig energi lös. Just idag så ska jag träna utan förbättrings krav. Just idag så behövde jag skriva vad jag faktiskt känner.