Det är nästan värre än att vara arg, förlåt, som att det skulle räcka. Det handlar om ett brustet förtroende. 

Givetvis måste man kunna förlåta. Men vem bestämmer när det är nog? Jag har lessnat. Allt utanför min dörr är tråkigt, jobbigt eller bara energi krävande. Och allt händer när jag finns i närheten. 

Det är som att livet testar styrkan på mitt psyke och envisheten i min kropp. 

Säg mig, är det inte fascinerande att människan är så olik ens like. För alla människor är skapad den samma. 

En klump i magen har förföljt mig några dagar. Skulle jag bara ha hållt käften och låtit spelet ha sin gång? Sist till mål förlorar. Under noggrann betänke tid, så är svaret enkelt. Alla som känner mig vet att jag inte kan hålla truten så länge. Särskilt inte om jag blir arg.

Det har talats om att jag både är allvarligt sjuk och psykopat. När jag anser att gå direkt till problemet, är den bästa lösningen istället för att gå som en katt runt het gröt. För dialoger där olika åsikter flödar, är en stor fet erfarenhet alla borde bemästra. Vi är så lika men ändå så olika. Vad vore världen om jag tyckte som er? Vart är hungern att lyssna, lära och bemästra nya saker. 

Om jag inte kan prata fritt, med mina egna ord och tankar, vad finns det då för mening?

Jag får ingen andra chans till livet, det är här och nu. Att välja bort, att bestämma över sitt eget liv. Det är något jag fått lära mig. 

Jag känner lättnad. Att inte behöva hålla tyst längre. Dom små grodorna har lämnat sitt näste och jag tar varje konsekvens utav det. Varför ska då inte ni?  Det är så mycket jag vill ha sagt, men låter bli. Ingen ska få använda mina ord.