Efter att ha haft ett utbrott,  ett långt samtal med min andra hälft och ätit lite choklad, så mår jag mycket bättre. 

 

Jag bearbetar inget. Jag förlåter aldrig. Jag fortsätter framåt. Jag ger av mig själv tills jag inte längre kan ge mer, då ger jag lite till.

Ibland gör minnen ont,  ibland blir otillräckligheten påmind och händelser går i repris. 

Men jag reser mig alltid upp. Jag ska framåt.