att livet är lånad tid

För nästan en vecka sen ( imorgon) åkte jag in akut med ett stroke larm. 

Jag stod på lördag eftermiddagen och packade ihop min arbeta väska. När jag upplever att jag får blodtrycks fall och ont i huvudet, så jag lägger mig ner på köksgolvet. 

Men det blir bara värre, så jag tar mig upp till sängen där jag börjar tappa känseln i både armar och ben. Jag hinner tänka, det här är inte bra. Och får min man att ringa sjukvård och bemanningen. 

Sen försvinner jag. 
Jag vaknar upp i akutrum 1 på Nyköpings lasarett, där läkaren och sjuksköterkorna ställer frågor och försöker sätta en infart. 
Jag fattar ingenting. 


Jag kan inte göra mig förstådd. Jag får fram något som jag tycker låter jättebra. Men sen kommer frågan " har du barn" klart jag har barn. Tre st. "Vad heter dom?" 
Ja vad heter dom. Jag visste hur gamla dom var men vad som hette tog lång tid att komma på.
Hur kunde jag inte veta vad mina barn hette? 


När jag kvikna till ordentligt så mindes jag allt. Synbort fall på höger öga. Jag gjorde hjärnröntgen och ryggmärgsprov. Var på akuten i ca 21 timmar. 

Jag fick diagnos kraftigt migrän anfall med remiss till en migrän läkare. 


Jag har fortfarande inte fått någon remiss. Jag har fortfarande ont i huvudet, som en bergochdal bana. Får fortfarande domningar i armarna och ibland syn bortfall på höger öga. Jag har som tandvärk i ryggen och jag har tappat all matlust. 

Men på tisdag börjar jag jobba, för jag får tydligen varken medicin eller vara sjukskriven. 

Jag måste bara varva ner.