Jag gjorde ett dåligt val, i sommar, att ha två arbeten. Det blev totalt en tjänst på 135%. Redan efter första veckan berättade kroppen att det inte var bra. 

Nej dom vet inte vad det är. Därför kan dom inte heller behandla mig rätt. Det är bara ett evigt experiment. 

Redan första veckan tyckte kroppen att vi inte skulle avvika ifrån alla rutiner vi byggt upp. Jag och kroppen motarbetar varandra ofta. Så det sluta med magsmärtor, massa blod, obeskrivlig trötthet och diarrer. Hemligheten är fasta rutiner. 

Men jag höll ut. Efter 4 veckor och en lång, tuff arbetshelg. Så började kroppen bli riktigt förbannad. Förutom dom återstående symptomerna började jag få ont i bröstkorgen över hjärtat, som leder till panikångest för att det känns som att man ska dö. 

Det har varit många tårar. Nu har jag haft ont i 6 veckor. Det strålar som ett band via magen och runt länryggen. Jag har fortfarande en kraftig blödning, men hjärtats extra slag har gett sig och byttes ut mot temperatur skillnader. Så jag pendlar mellan att vara varm och andra stunden frysa jag enda in till bena. 

Nu är det två veckor kvar. Jag har totalt 9 pass kvar. ( 5 nätter, 1 24timmars och 2 16timmars)  Jag är trött på att ha ont, jag är trött på att vara så trött. Jag är så trött på att ingen förstår hur det känns. Jag är så trött på att försvara mig. 

Men det är ingen fara. Jag kommer klistra på mitt leende så du kommer inte märka något, jag kommer gråta när du inte ser. När du frågar hur jag mår, kommer jag svara att det är bra. Jag ska verkligen göra mitt yttersta för att klara dom sista två veckorna.