Att tro att man är gjord av stål
jag pluggar heltid till den 1/3 2015 och samtidigt är jag hemma med barnen. Det har jag valt alldeles själv för jag vill inte ha mina barn på dagis för tidigt, det är inte deras ansvar att uppfostra mina barn utan jag vill att mina barn ska veta vad som är rätt och fel innan. Sen gillar jag inte dagis överhuvudtaget - inte i längre perioder så i våran familj är dagis ett sista alternativ, mer som barnvakt när vi verkligen inte får ihop våran vardag!
och det är ju inga problem än för jag är arbetslös.
samtidigt som jag studerar, vill jag jobba - göra roliga saker - orka träna mm. Men jag orkar inte så i början av veckan satte jag mig ner och började gråta. Jag beslutade att jag får koncentrera mig på studierna och mina barn - resten får bara vara där. Jobbet har jag pratat med och dom förstod - men vad gör man med alla som vill umgås? Det är inte det att jag inte vill umgås, det är bara det att jag inte har orken att gå längre än till lekparken bakom min affär.
Eller kanske till ankdammen och öppna förskolan. Men längre än så kommer inte jag. För det tar för mycket planering, och i ärlighetens namn så gör det mig mer stressad än att bara ta det i min takt. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte hör av mig, eller umgås med andra - för jag har fullt upp med mitt egna och jag tror alla har såna perioder i livet.